101111
Som de flesta vid det här laget vet så har Emil beslutat sig för att åka hem till Sverige igen. Vad gör man då? Om man står ensam kvar miljontals mil hemifrån och inte känner alls för att åka hem men samtidigt är livrädd för att stanna kvar och ta sig an detta enorma land helt ensam?
Ens första instinkt är att lägga sig ner och gråta på marken, förbanna livet och allt runtomkring, ens andra är att resa sig upp och se det som en chans. En chans att utvecklas till en stark och självständig människa. En som tar för sig och åker dit vinden för henne. Låta det gro ett äkta lejonhjärta där inne.
Ok. Nu drömmer jag lite. Men helt seriöst, just nu känns det mesta SKIT men jag fixar det, det är jag övertygad om! Jag har träffat helt underbara människor här än så länge och kommer träffa hur många fler som helst. En kille som åkte med oss ett tag sa till mig när jag undrade hur han vågade åka till Aussie själv: ”Jag är kanske själv, men aldrig ensam”.
Och nej, jag är inte arg på Emil för hans beslut. Jag tycker att han måste få bestämma själv och jag ska inte be honom stanna kvar om han känner att det inte är rätt. Man ska alltid följa sin magkänsla. Jag tycker det är jättetråkigt att han åker, eftersom detta var vår resa och jag kommer sakna honom något enormt men somsagt, han måste få göra vad han vill.
Så. Nu befinner jag mig i Australien. Ett stort land på södra halvklotet, nio timmar före i tiden, ett land där det sitter koalor i träden, kängurus på gatorna och krokodiler i vattnet. Äventyrernas land. Ett land med cirka 16 miljoner invånare. Själv, men aldrig ensam.
Här är min nya blogg! Jag kommer lägga upp bilder och historier från min resa.
Take care
Rebecca
